Det började för 4-5 dagar sedan att det högg till runt hjärtat, blev även yr och i lördags svartnade det för ögonen flera gånger. Igår natt vaknade jag av världens smärta i bröstet och det gjorde så ont så jag till och med var upp två omgångar och spydde av smärtan. När jag vaknade igår morse hade jag sådan yrsel så jag knappt tog mig upp ur sängen och jag ringde mamma för jag blev så rädd, jag trodde att nu är det kört - Nu håller jag på och dör! Mamma ringde ambulans och jag hamnade på akuten, C kom även dit för mamma hade ringt honom också <3 Jag mådde verkligen inget bra alls men det var skönt att få lägga sig i ett rum där.

De tog massa prover och EKG som såg bra ut, sen fick jag ligga och vänta på läkaren. Det drog ut på tiden så jag skickade hem C tillslut för jag ville inte att Odin skulle vara ensam så länge. Inatt kom äntligen läkaren och kollade hur jag mådde och han sa att han misstänkte att jag hade fått hjärtmuskelinflammation. Men eftersom jag hade så ont natten innan så jag spydde ville han lägga in mig iallafall. Jag satt och väntade i rummet men fick världens ångest efter en stund så jag gick ut och sa att jag ville inte alls stanna kvar, jag ville hem! Så sent inatt tog jag taxi hem till C och det har aldrig varit skönare att komma hem som det var igår.

Imorgon börjar jag en vecka med frukt och vätska.. typ. Var härligt sist så jag vill göra det igen :) Förra gången jag åt bara frukt & grönsaker i två veckor gick jag ner massor i vikt, men sen började jag äta MER onyttigt än jag någonsin gjort så då sket det sig ju.. Haha, nu när jag satt och skrev kom C och började dansa med mig, bara sådär :) Då kom Odin och hoppade upp på oss för han ville också vara med, söthunden <3 Nu blir det affären och sedan återgår jag till städningen!

Fick ett samtal nu ikväll från en städfirma som sa att jag fått en gratis städning från Angelica & hennes kille, jag blev så överlycklig och alldeles pirrig i hela kroppen :) Tänk att man kan bli så glad över något som en annan människa gör! Jag svarade dessutom rätt på tre frågor och fick därför ytterliggare en städning så nu har jag helt plötsligt TVÅ stycken HELT GRATIS! Det värmer att någon tänker på mig & Christopher :) Speciellt eftersom jag också vet att Angelica själv har fullt upp med sitt egna liv då hon nyligen miste sin lillebror Tommy som bara blev 24 år.. Nu ska jag iallafall sitta och njuta över att jag fick en kväll full av lycka, tack Angelica <3

Har suttit och lagt ut massor av grejor på tradera nu senaste veckorna, fått in lite pengar så längtar nu tills jag har råd att beställa lite nya stämplar och kanske lite nya delar till smyckestillverkningen.. Det är så skönt att jag har pysslet att ägna mig åt ibland, det är då jag bara drömmer mig bort ett tag och inte behöver tänka på alla jobbiga saker. C tjänade mycket mer pengar än jag på tradera, nästan 3000.. Attans att jag inte hade en guldgruva gömd jag också ;) Nu ska jag sova snart för imorgon har jag LAN B hela dagen i skolan, jobbigaste kursen av alla också måste man ha den 6 timmar samma dag - Herregud! Jaja, bara kämpa på sista veckorna nu sen får man ju ta STUDENTEN! Godnatt.

Jag fattar inte att det kan ta sådan tid med allt innan man får bagrava någon. Nu har det gått snart 6 månader, ett ½ år och det är inte klart än. Fick veta idag att "det kommer troligtvis ta flera månader innan ett beslut kan tas". Jag förstår inte det, Sveriges lagar måste fan ändras! Hur kan ett mål angående en begravning inte vara ett förtursmål? Det handlar ju om en människa, i det här fallet min pappa - Han förtjänar respekt och INTE att det ska ta flera jävla månader innan han får ro! Satans, jävla skit-Sverige!

Fick nytt schema idag, det var ju typ det bästa någonsin!

måndag: Religion/Samhällskunskap 8:30-11:30 LUNCH Idrott 12:30-14:00
tisdag: LUNCH Svenska 12:30-15:30
onsdag: LEDIG
torsdag: LAN B 8:30-11:30 LUNCH LAN B 12:30-15:30
fredag: Religion/Samhällskunskap 8:30-11:30 LUNCH

Jag kan bli så fruktansvärt arg ibland när jag tänker på den hjälp jag behövde men aldrig fick. Jag har alltid haft ångest, hela min uppväxt. Men det var när vi bodde i Småland som allt brast, det var när morfar blev sjuk. En dag i skolan fick jag min första panikångest-attack, jag skrek allt vad jag kunde och visste inte vart jag skulle ta vägen. Allt är suddigt, jag minns inte hur det hände - Alla förvånade blickar jag måste ha fått. Det jag minns är att jag helt plötsligt satt på min mentors kontor, han ringde mamma. Jag satt och grät, ville bara hem - Precis som så många gånger innan. Mamma brukade ofta åka in till Hultsfred varje lunch med lillasyster. Jag klarade inte av att gå i skolan annars, fick äta lunch i bilen med mamma och Angelica. Jag vet inte vad min mentor visste men han kunde inte hålla tårarna borta den gången när han satt med mamma i andra änden av luren.

Mamma hämtade mig och vi tog flyget till Östersund där morfar låg sjuk. Det var en jobbig resa, mamma var flygrädd och min syster skrek. Eftersom mamma var så rädd fick jag hålla Angelica, jag fick någon special-sele som man skulle ha småbarn i på flygplanet. Sedan kom en flygvärdinna med två små plastkoppar med blöt bomull i botten - De skulle jag hålla för Angelicas öron så kanske hon skulle sluta gråta. Det fungerade och hon var lugn resten av resan. Någonstans stannade vi och de tvättade av planet med något vitt skum, Angelica trodde det var "nenne" <3 Vi kom fram sent och jag sa att jag kunde åka hem till mormor och lägga Angelica så kunde mamma åka till sjukhuset och träffa morfar - Jag kunde ju gå dit imorgon och hälsa på honom.

Jag vaknade på natten av att det ringde och jag förstod på en gång att något var fel eftersom det inte brukar ringa folk så sent. Mormor svarade och jag hörde att hon blev ledsen, jag förstod utan att hon sa något - Gick fram och kramade om henne. Morfar var död och jag hann aldrig träffa honom, jag tog för givet att han skulle finnas där när jag vaknade.

När vi flyttade till Frösön någon månad efter morfars bortgång började jag att gå på samtal hos BUP men de verkade aldrig intresserade av vad jag hade att säga, en gång somnade en av dem - Gunilla. Jag trodde knappt det var sant men hon satt där i sin stol mittemot mig och sov! Bredvid henne satt en barnläkare, han var den som pratade mest med mig. Han skulle egentligen bara sitta och övervaka, varför vet jag inte riktigt. Men eftersom Gunilla aldrig hade något intresse i mig så blev det honom jag pratade med. Efter några besök lessnade jag, jag trodde inte jag var värd någon hjälp. Det kunde ju inte vara så viktigt när en av dem till och med somnade? Jag vägrade gå dit mer och fick tillsist ett samtal från en kvinna som var polis. Hon sa att jag var tvungen att gå på samtal hos BUP, det hade SOC bestämt. Det vred sig i magen på mig, jag ville inte dit och bli kränkt mer. Fick ett förslag att få en kontaktperson som jag kunde träffa någon gång i veckan, gå och fika med och så. Jag ville inte, jag orkade inte öppna mig för en ny person - Det var alldeles för jobbigt att prata om allt som hänt och hur jag mådde.

I skolan sa dom aldrig något, jag skolkade mycket och jag är så besviken på dem nu i efterhand. Varför ringde dom inte mamma eller pappa? Jag var ju knappt där och de borde ju ha sett att något var fel? Efter nian slutade träffade jag Christopher <3 Jag flyttade till honom i Sundsvall och fick en remiss till Ungdomspsyk här. Det gick fort, barnläkaren jag hade haft kontakt med på BUP i Östersund hjälpte mig med det. Väntetiden var egentligen flera månader men jag fick en tid redan inom någon vecka. Samtidigt hade jag också en kontaktperson på Palmkrantzskolan i Östersund, jag var inskriven på IV och pratade med henne några gånger i veckan över telefon.

Jag tror jag gick 3-4 gånger på ungdomspsyk här i Sundsvall innan de tyckte att jag var "frisk nog" att klara mig själv. Jag förstår inte hur DE kan säga när jag är "frisk nog" för det var jag inte, defenitivt INTE! En av de två psykologerna sa att hon skulle höra av sig vid jul, tror jag det var, och kolla hur jag mådde och om jag ville boka en ny tid då. Hon ringde aldrig, jag blev bortglömd.. Det gjorde att jag mådde ännu sämre, jag trodde att jag helt enkelt inte var värd någon hjälp, att jag inte förtjänade att må bättre.

Tiden gick och jag hade Christopher vid min sida, han fanns alltid där för mig när jag var ledsen. Jag grät nästan varje dag, ibland flera gånger om dagen och jag kunde inte alltid säga varför. Jag var bara ledsen, kände mig helt trasig inombords. Men så småningom började jag känna mig älskad, jag var äntligen värd något! Christopher var den som hjälpte mig se på mig själv med nya ögon och jag började äntligen må bättre! Jag kämpar fortfarande, har en lång väg kvar innan jag kan må bra. Men huvudsaken är att det går åt rätt håll, trots många bakslag så fortsätter jag. Ibland tar jag ett steg framåt och åker två steg bakåt, men jag kämpar!

Klampe har varit konstig idag, imorse var han som vanligt - Gjorde massa glädjeskutt när han fick komma ut på balkongen. Men sen när jag kom med maten senare så låg han bara i ett hörn och ville inte äta, jag tror inte han har druckit heller. Nu ligger han i buren och ville inte ha hö heller så jag börjar bli orolig.. Ska hämta hit honom så han får ligga hos mig ett tag, kanske han blir piggare sen. Hoppas det!

Pluggat idag, har väl gått sådär - Blev klar med en uppgift och ska väl försöka mig på någon fler innan dagen är slut :) Märkte att det var världens vin-fläck i sängen, det var Ninis som vickade omkull glaset igår kom jag på, haha :P Jaja, nyss var Sebastian hit och hämtade nåt till en hårddisk - Odin blev väldigt glad & hoppig när han såg honom :) Nu tänkte jag ta och mysa lite framför TV'n innan jag fortsätter med pluggandet.

Har endast ett svagt minne av att jag skrev i bloggen igår, blev kanske lite väl mycket detaljer känner jag men nu är det ju försent att ändra på. Saker som har hänt de har hänt och det är inget man kan göra något åt nu i efterhand. Huvudsaken är att jag mår bättre och börjar få tillbaka mitt liv igen, sakta men säkert. Har inget minne alls från igår känns det som, jag minns att jag satt och läste en bok på datorn och tömde en flaska vin. Efter det vaknar jag helt plöstligt av att C säger att jag somnat och måste flytta datorn från sängen. Det är mina enda minnen från igår, men något måste ju ha hänt därimellan, haha :P

Nu blir det plugg idag för imorgon är det pysselträff :D Vaknade med världens huvudvärk men den försvann när jag åt lite fil & Müsli, sicken tur!

Det var längesedan nu, närmare bestämt vid nyår som jag var full. Har inte druckit en droppe sedan dess så det var på tiden nu. Jag mår bra när jag är full, kan glömma alla problem för ett tag. Kanske var det därför jag drack när jag var yngre, får att glömma alla problem?  Jag drack och drack tills jag antingen somnade eller spydde och mådde skit, men det var värt det - Jag slapp tänka på allt djävulskap för en stund. Det som var jobbigast var min kusins dödsfall, hon dog endast 13 år gammal, jag orkade inte med det. Jag var 2 månader yngre än henne, Terese - Fin som en dröm <3 Jag klarade inte av att behöva tänka på hennes död så jag drack istället.

Första gången var jag 13 år, mamma och pappa hade åkt in på sjukhuset med lillasyster för hon var dålig. Jag hittade pappas starköl och jag drack, sedan gick jag in på byn och boffade bensin samma kväll. Jag blev sjuk och borta, tappade taget om min hund - Tur han var lydig och stannade vid min sida! Jag orkade inte mer, min syster var/är mitt allt och jag orkade helt enkelt inte med tanken att hon var så dålig så hon kunde dö :( Jag var så deppig den helgen.. På måndagen skrev jag ett brev om händelsen till min lärare, jag fick gå till rektorn och prata, pappa följde med. Jag minns inte vad som sades, men mer hände inte...

Efter det fortsatte det, vi flyttade till Småland och jag började dricka "på riktigt". Jag var nyss fyllda 14 år och började dricka för att få komma bort från verkligheten ett tag. Mamma och lillasyster åkte in på sjukhuset hela tiden och jag orkade inte med det. Jag mådde så dåligt så tillsist valde mamma att flytta tillbaka till Ösd, jag fyllde 15 och började umgås i "fel kretsar". Mamma gillade det inte, pappa gillade det inte - Men sen insåg nog både mamma och pappa att de jag umgicks med inte var så dåliga, de mådde bara dåligt precis som jag. Jag lärde känna min bästa vän Towe i samma veva, vi kunde prata om allt - Hur vi mådde, killar, ja allt! Det dröjde inte länge förrän jag förlorade oskulden med en kille jag absolut inte ville ha sex med. Men trots att jag se nej så blev det så iaf, jag kunde inte gråta - Jag förtjänade inte bättre, trodde jag iaf. jag träffade ännu en kille som tvingade sig till sex, vad skulle jag göra? Jag var 15 år och han var 24.. Jag försökte säga nej, men det blev som det blev och jag mådde ännu sämre.

Jag fick en remiss till BUP för att få prata, dom lyssnade inte - Jag mådde INTE bättre av att prata med dom. Jag vägrade gå dit mer och tillslut ringde polisen och sa att om jag inte följde med frivilligt skulle de tvångshämta mig - JA MEN GÖR DET DÅ! Var mitt enda svar, de kom aldrig och allt slutade. Jag träffade världens underbaraste kille, min älskade Christopher. Det var sommaren 2005 och jag hann fylla 16 innan vi blev ett riktigt par. Det dröjde ungefär ½ år innan jag flyttade till honom i Sundsvall, jag var lycklig och började komma tillbaka till livet. Jag började äntligen känna mig värd något, jag förtjänade något bättre! Eftersom jag inte gick i skolan eller gjorde något annat blev jag väldigt deprimerad - Jag slutade att äta och vägde 40 kg innan C sa att nu accepterade han inte detta mer! Jag började äta och försökte hålla humöret uppe. Blev överdrivet  fixerad vid städning och det var kliniskt rent hemma jämt.

C sökte gymnasie till mig, IT-programmet som jag började på i augusti -06, nu mådde jag bättre :) Nu ska jag snart ta studenten och jag försöker komma tillbaka till livet. Det har varit mycket jobbigt en period då en av mina bästa vänner tog sitt liv och en vecka efter denna tragiska händelse gjorde min pappa detsamma. Nu är dom borta och det kan jag aldrig ändra på, jag gråter ofta men försöker sansa mig - Jag kan ändå inte ändra på det! Har sökt till basåret på universitetet, kanske utbildar mig till ingenjör inom elektronik sedan, vi får se. Jag vill bara ha mitt liv tillbaka..

Var nervös över att jag skulle ta så många bedövningssprutor när jag låg där, men det gick bra. Dom började med att ta bedövningen i pannan för att där skulle det göra ondast, jomenvisst - Där var det ju lättast att ta av alla ställen :P Värst var insidan av låret, gjorde ONT! Men men, nu är man opererad och klar iaf - Fin blev man också med stora plåster-lappar överallt ;P

Åh, så härligt det var på morgonpromenaden med Odin, inte så kallt och fullt med fågelkvitter överallt! Det tycker jag verkligen visar att våren är på gång :) Nu ska jag städa upp här hemma innan C kommer hem ikväll, jippie! Sen tänkte jag faktiskt låta ninisarna flytta ut en gång för alla, nu när det blivit plusgrader är det bara bra för dem att få vara ute i uteburen C köpte till dem <3 Så ska börja med att städa på balkongen och fixa uteburen innan jag tar tag i städningen här inne :) Känns så skön att jag börjar få ordning på saker och ting nu, verkligen underbart! Nä, nu måste jag sätta igång så inte C kommer hem till denna rövarkula ;)

C åkte till Ösd igår så jag spenderar helgen ensam hemma, eller ensam och ensam - Jag har ju alla djuren här iaf :) Jag hade varken tid, ork eller råd att åka denna helg så det får bli en annan gång. På måndag ska jag söka till tekniska basåret på mittuniversitetet i Östersund, vi får väl se vad det blir av det sen då :) Funderar på att plugga till ingenjör inom elektronik, men det visar sig sen vad jag bestämmer mig för efter basåret :) Sen på tisdag ska jag till sjukhuset igen och operera bort fyra födelsemärken, det ska bli sjönt att få bort dem äntligen :D Ska också försöka få klart allt skolarbete men det är lättare sagt än gjort - Ska försöka få ordning på lite uppgifter nu i helgen men först blir det lite pyssel :)

Sitter och pluggar nu med radioseven på högsta volym typ ;) Måste komma igång ordentligt nu så jag får ta studenten om 12 veckor, fan vad tiden har gått! Ligger efter MASSOR eftersom jag var ledig i 4 månader pga massa tråkigheter, men nu SKA jag fan fixa det här! Ingen ska någonsin tro att de kan komma och trampa på mig så mitt liv går i spillror - Det är slut med det nu :) Jag är stark, jag är inte ensam och jag ska klara det här!

Satt och mös framför TV:n med syster och vad gör jag inte då? Jo, smarta jag mumsar på paprika och rätt som det är smäller det till utav helvete i käften och ut kommer en tandbit. En STOOOR jävla tandbit lossnade när jag råkade få tungpiercingen emellan! Jävla satans skit!