Tiden har gått och livet rullat vidare, på gott och ont sedan jag skrev något här sist.

 

Jag har verkligen fått kämpa mig fram efter tiden med min ständiga trötthet, hela dagar i sängen utan att ens orka kliva upp för en stund.

 

När sjukvården tillsist lyssnade och utredde ordentligt så fick jag min ADHD-diagnos, något som funnits där som misstanke sedan länge men aldrig utretts. Efter KBT och medicinering har livet inte stått på paus längre, vilken skillnad det blev! Har nästan aldrig ångest längre, är inte ständigt trött i huvudet och jag ORKAR med både vardag, jobb och plugg :)

 

Sökte jobb som sommarvikarie förra året på äldreboendet mittemot där jag bodde med mamma på Frösön innan jag flyttade till Sundsvall och började som timanställd redan innan sommaren, fick ganska snart ett vikariat och sedan ett annat vikariat direkt efter så jag är kvar än! Trivs riktigt bra, skulle inte ha hoppat av omvårdnad på gymnasiet men var ju tvungen att välja en friskola när jag flyttade till C för att ha rätt till inackorderingstillägg..

 

Nåja, bättre sent än aldrig! Pluggar till USKA nu istället, 15 år senare ;) Har aldrig haft ett så härligt jobb, får umgås med härliga människor hela dagarna och älskar mina underbara tanter & gubbar på jobbet <3

 

Kollegor som är toppen och min energinivå är på topp! Jag är så jäkla nöjd med livet nu, trodde aldrig jag skulle kunna må såhär bra! 

 

Dock har det varit lite stressigt senaste månaderna för C tog och bröt hälbenet i början av november, inte ett ben man bör bryta tydligen då han hoppat på kryckor sedan dess och åkt in flera omgångar på sjukhuset pga olika komplikationer efter detta.. Men nu närmar det sig slutet på läkningstiden och skruvarna som sitter i foten skall förhoppningsvis tas bort nu i februari.

 

Sedan har Axel blivit dålig igen då cancern kommit tillbaka och spridit sig i hela kroppen, bland annat till hjärnan så han tappat talet och kontroll över kroppen. Blev piggare ett tag men är nu i så dåligt skick att han idag fick åka in akut och får nu palliativ vård på sjukhuset.. Åkte dit efter jobbet idag och han reagerade inte så mycket när man pratade med honom, men när jag skulle gå så tog jag hans hand och då tittade han på mig när jag sa att jag skulle åka. När jag skulle släppa hans hand och gå höll han fast min hand, tryckte den hårt och nickade lätt. Lilla Axel, gör så ont att se honom ligga där och inte kunna säga det han vill få fram. Men jag har försökt hälsa på honom så mycket jag kunnat mellan vardag, jobb och barn den senaste tiden så han ska förstå att han betyder mycket och att vi är många som bryr oss om honom <3

 

Det är alltså mycket som hunnit hända i livet men jag känner mig starkare än någonsin och det känns så bra att jag kan ge av mig själv till andra utan att falla ihop av utmattning. Så länge jag kan och orkar skall jag göra mitt bästa för att alla omkring mig skall ha det så bra de kan <3