Trasig barndom, trasigt barn.

Haft en underbar helg med min älskade familj! Lördagen spenderade jag & Emma tillsammans, vi tog en (i Emmas mening) lååång promenad till affären. Emma gick själv hela vägen & strosade omkring både här & där. Det fanns mycket intressant att klättra, känna & titta på under tiden vi gick. När vi gjort klart affären var det bara hemåt kvar, då tog vi trapporna upp genom området. Mammas skatt tog varenda trappsteg själv & skrattade så lyckligt över att hon kunde ♥
 
När vi nästan var hemma igen lockade lekplatsen på dagiset nedanför så vi gick dit & kikade. Emma tyckte det fanns mycket spännande grejor där & vi blev kvar över 1 timme innan vi var trötta & lite kalla så då vandrade vi hem. Väl hemma blev det middag, lite lek & sedan somnade skruttan bums!
 
Idag stod det lek på schemat igen, hann med att läsa några böcker också, något som Emma numera tycker är roligare än förut. Mot eftermiddagen klädde vi oss & åkte till Stefan & Britta där det bjöds på våfflor, mums tyckte vi allihopa! Sen blev det hem igen där Emma ville sova direkt efter allt lek & stoj.
 
Så nu sitter jag & tar det lugnt medan Christopher jobbar. Har nyss varit ute med Odin, det blåste kallt så vi gick ingen jättelång promenad som jag först tänkt. Måste kurera min onda hals som spökat sedan igår! Blev en kopp te & sedan har tankarna flödat fritt ett tag.
 
Det finns få saker som gör mig riktigt arg & förbannad, men de sakerna är verkligen sådana saker som jag hatar. När två vuxna människor inte tar sitt ansvar tex, inte tar hand om sina barn - De barn de själv satt till Världen! Fyfan för sådana människor! Om man nu inte vill/kan ta hand om ett barn, varför tar man då inte sitt ansvar & ser till att det inte blir några barn? Det finns så många människor som verkligen vill ha barn, som skulle göra vad som helst för att få ett men på ett eller annat sätt inte kan. Sedan finns det dem som ploppar ut unge efter unge & inte bryr sig om dem. Det är förjävligt att barnen blir lidande för att de har puckade föräldrar!
 
När föräldrarna skiter fullständigt i sina barn, inte är kapabla att ta hand om dem & de tvingas bli omhändertagna av socialen. Det finns tyvärr praktexemplar i min egen släkt. Nu när jag är vuxen & själv har barn händer det allt oftare att jag tänker på all skit som pappa & hans syskon fick gå igenom. Pappa hämtade en gång ut en hel jävla dusk med papper från socialen från när han var liten, jag fick läsa en del & jag mådde helt ärligt illa när jag läste om allt. När man är tre år & ens föräldrar & syskon är hela ens värld, när man en dag blir hämtad av helt okända personer & får flytta till barnhem & sedan flyttas runt mellan fosterhem hela uppväxten. Är det då konstigt att man blir en väldigt trasig själ? Det som gör mig mest förbannad är att saker hade kunnat skötas bättre! Ett barn behöver trygghet, det lägger ju grunden till hela ens liv. Jag känner verkligen med alla människor som inte fått växa upp med stabila vuxna omkring sig, om ens föräldrar inte har möjlighet att ta hand om en bör man åtminstone få en ny trygg familj & slippa flytta runt hos massa okända människor.
 
Nu var det såklart en del familjer som pappa trivdes hos, som han gillade & som vi även hälsat på när jag var liten. Jag vet inte varför han inte bodde kvar hos dem för jag har inte papperen & minns inte längre allt som stod i dem. Jag såg en gång för ungefär ett år sedan en tillställning på tv, där bads massor av folk om ursäkt. De bads om ursäkt just för att de upplevt liknande saker som pappa gick igenom & att de fick en trasig uppväxt utan att någon egentligen gjorde något åt det. Där stod hur många människor som helst, de flesta grät när de fick ursäkten över hur deras liv, som legat i andras händer, blivit förstört på många sätt. Har man vuxit upp så, så sätter det sina spår, visst kan man själv göra sitt bästa för att bygga upp ett liv när man blivit vuxen men självklart finns alla minnen & ärr i själen kvar. Tyvärr finns inte pappa kvar idag så jag kan inte ställa alla frågor som jag nu i vuxen ålder går & funderar på.
 
Men en sak hoppas jag & det är att saker & ting sköts på bra mycket bättre sätt idag än vad det gjorde förr. Trots det så hör man ju ibland om barn som inte alls har det bra & som inte känner att någon lyssnar på vad de vill. Att de blir illa behandlade där de placerats men ändå inte får någon hjälp. Allt sådant måste få ett slut, klart man i första hand ska lyssna på barnen, det är ju deras liv det gäller! Ingen ska behöva växa upp med en trasig barndom, ingen ska behöva vara ett trasigt barn.

Kommentarer
Postat av: Annika

Hej, läser dina rader och håller verkligen med - och du kan ställa de frågor du vill till Per, han är med i Stulen barndom dessutom.

Tänker ofta på er, kram

2013-09-16 @ 15:51:30
Postat av: Per Asp

Hej Isabell du kan ringa mig när du vill och prata om detta ja vet vad som hände när vi var små.Och jag kan förklara mycket av det du funderar över kram på dig

Svar: tack!
Isabell Asp

2013-09-17 @ 17:50:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0