Under tiden han kämpade med sitt upptäcktes Thereses sjukdom, hon fick en maskin att bära med sig som pumpade ut medicin direkt till hjärtat via en slang. Trots det var hon för det mesta glad, jag förstod nog aldrig riktigt då hur sjuk hon var - Jag trodde aldrig att hon kunde dö. Lite mer än ett år senare när Anders var på fötter igen så kom han upp till Östersund från Göteborg, min syster hade fötts 3månader för tidigt & låg på sjukhuset så han hälsade på oss där. Vi tog en slappardag för att få lite avkoppling mitt i allt kaos & gick till Jamtli för att spela minigolf, något vi ofta gjorde när vi var små & alla bodde i Östersund. Helt plötsligt kom moster med familj dit, jag såg på henne & jag visste på en gång att Therese var borta. Hon sa inget, vi förstod ändå allihop. Jag minns inte vem som gjorde vad, vad som sas efter det, allt blev bara blankt & jag hörde skrik & förtvivlad gråt. Alla andra som var på golfbanan försvann, som att de också förstod vad som hänt & lämnade oss ifred.

 

Anders var i shock, vi åkte till mormor & en sköterska kom dit för att kolla till Anders. Pappa var den som tog kommando när ingen annan orkade, det var inget snack om saken. Han körde Anders till Göteborg & följde med till sjukhuset. Han fick säga hejdå till Therese & jag blev lugnare när han förklarade att hon var fortfarande samma fina tjej där hon låg. De klädde henne i den klänning hon skulle haft på skolavslutningen, den klänningen hon aldrig hann bära medan hon levde.. Hon blev bara 13år.

 

Begravningen var en pärs, pappa var en av kistbärarna & han grät. Han satt spikrak med sina svarta pilotbrillor så ingen såg, förutom jag. Efter begravningen följde Annika med oss hem till Östersund, vi spenderade nästan hela sommaren tillsammans precis som när vi var små.

 

Följande år var riktigt jobbigt, jag klarade inte av att vara i skolan, fick plugga hemma istället. Vi flyttade till Småland & skulle börja om på nytt. Det varade inte så länge, 9 månader senare flyttade jag, mamma & Angelica upp till Östersund igen. Precis innan vi flyttade dog morfar, älskade morfar ♥ Det var jobbigt, men lättare att acceptera på något sätt eftersom han var äldre. Begravningen var fin, han ligger i Hotagen - Där jag & Therese döptes tillsammans när vi var små.

 

När jag träffade Christopher strax efter vi flyttat tillbaka började mitt liv gå mot det bättre, han lyfte upp mig & jag kunde prata om allt med honom, han lyssnade & förstod. Jag hittade min andra halva, min själsfrände ♥ Att vi skulle behöva gå igenom så mycket ytterliggare sorg tillsammans visste vi ju såklart inte då, livet var bara underbart när vi var tillsammans.

 

Christopher förlorade sin morfar & det var en jobbig period för honom, de stod varandra väldigt nära & hade liknande intressen. Jag försökte finnas där så gott jag kunde, säga att allt kommer bli lättare men det får ta den tid det tar. Jag är stolt över att Christopher orkade med sin utbildning trots allt, att han blev färdig civilingenjör & han fick även utmärkelser för bästa studieresultat ♥

 

När Ricko blev gammal & hade svårt att gå fick han flytta till oss i Sundsvall, vi hade ju hiss så han slapp trapporna hos mamma. På slutet när vi förstod att han nog inte skulle leva så länge till tog jag ledigt från skolan & spenderade mina dagar hemma med honom istället. Så åkte jag till Östersund en dag, bara från morgon till eftermiddag. På tåget hem fick jag plötsligt en syn, jag såg att Ricko låg ner & det kändes inte rätt. Ringde Christopher som var påväg hem från skolan just då & jag sa att han måste skynda sig hem till Ricko! När han kom hem sa han att ja han ligger här & sover men jag kan ringa sen när jag packat upp & så. Blev lite lugnare ett tag. Sen ringde han igen, han hade panik för Ricko andades inte & han kunde känna hans puls bli svagare & svagare. Jag började skrika så alla på tåget kollade på mig, men det sket jag i just då för det gällde ju Rickos liv. Sa att Christopher fick ringa mamma för min täckning försvann. Flera minuter gick & jag visste inte vad som hände, sen fick jag veta att han var borta. Nu var det slut. När man har haft en hund nästan hela livet så är det väldigt jobbigt att förlora den bästa kompisen man någonsin haft, Ricko var verkligen min bästa vän & han kommar alltid ha en stor plats i mitt hjärta. På kvällen kom pappa & Annika, de hjälpte oss att bära ut Ricko till bilen. Jag fick aldrig se honom, Christopher sa att det inte var bra om jag såg för det var så mycket blod som kommit. Det enda jag såg efter att Ricko försvann var en blodfläck på balkongen där Christopher la honom medan vi väntade på pappa, den fläcken ville aldrig försvinna.

 

Jag hämtade hem Odin veckan efter, vi hade redan köpt honom medan Ricko levde men de hann aldrig träffas för Odin var för liten då. Det var tufft till en början med en ny valp som såg ut precis som Ricko men det blev bättre med tiden & jag är så glad att vi har våran döva olydiga hund nu ;) ♥

 

Lyckligt ovetande om allt som komma skulle började allt bli ljusare igen, med Odin i huset kunde man inte sitta & deppa utan han fick oss att må bra igen. Det höll i sig ända tills jag fick telefonsamtalet att Tommy gått bort. Christophers bästa kompis & en av mina bästa vänner. Han dog i en tragisk tågolycka, blev påkörd av tåget & det finns ingen chans att man klarar en sådan sak. Hela vägen upp till Östersund försökte jag & Christopher övertyga varandra om att det säker bara var ett sjukt skämt. Det var det inte. Vi spenderade hela den kvällen hos Tommys föräldrar, skrattade & grät omvartannat. Också Tommys begravning var fin, många unga människor kom & sa hejdå en sista gång.

 

Och när det känns som att inget kan bli värre nu så fick jag ytterliggare att telefonsamtal bara 1 vecka senare. Pappa var död. Där & då rasade det lilla som fanns kvar. Efter det tog det väldigt lång tid innan mitt liv började kännas bättre. Det hände mycket annat runtomkring, inga dödsfall men ändå väldigt jobbiga saker som jag inte går in på nu då det är lagt där det här hemma - I dåtiden.

 

Sen har det rullat på med fler släktingar & familjemedlemmar som gått bort, alla mycket unga. Att då få veta att Fredrik inte klarade sig gör att allt sådant kommer upp igen. Men på något vis har jag lärt mig hantera döden på ett annat sätt nu än förr. Jag kan lägga det åt sidan ett tag, leka med Emma som vanligt & inte visa henne att jag är ledsen. Det känns viktigt eftersom hon är så liten & inte kan förstå allt nu. När jag sedan är ensam tar jag fram allt igen & bearbetar det i min takt. Jag vet att allt kommer bli lättare & att det får ta den tid det tar. Men jag kan inte släppa allt som jag gjorde förr, jag har Emma att ta hand om nu. Hon ska inte behöva känna sorgen jag bär, hon ska bara behöva känna lycka & glädje så länge det är möjligt!

 

Nästa helg ska jag & Emma troligtvis åka till Östersund, Christopher har massa jobb så han stananr hemma med djuren. Känns skönt att få komma hem till familjen, jag vill krama om alla nu ♥