Sjukdom & systers födelsedag!

Emma är fortfarande inte helt fri från magsjukan, hon är mycket piggare men spydde ner sängen även inatt. Sötungen hade fullt med köttfärssås intorkad i håret när hon väckte mig imorse, stackarn ♥
Hoppas det går över snart, inte kul att hon ska behöva spy varje dag! Men enligt BVC kan det ta ett bra tag innan magens balans är återställd så det var ingen fara sålänge hon får i sig vätska & är pigg. Välling får hon i sig iallafall, majsvälling som är lite skonsammare för magen så den slipper jobba på för mycket nu innan den är återställd.
 
Igår fyllde systeryster 11år också, stora tjejen nu! Letade fram några gamla bilder från när hon var 3månader & precis skulle få komma hem på prov för att se om det gick bra. Hon var ju så känslig för infektioner & allt nytt utanför sjukhusets väggar så hon blev sjuk hela tiden & fick åka tillbaka till sjukhuset många omgångar innan hon kunde bo hemma på heltid utan problem.
 
Kommer aldrig glömma den där natten för 11år sedan, när jag vaknade flera gånger av att mamma grät av smärta. Jag somnade dock om hela tiden & klev inte upp förrän på morgonen & möttes av den hemska synen av BLOD i hela huset! Det var överallt - på övervåningen, i trappan på nedervåningen.
 
Mamma var helt borta, hon gick inte att prata med, bara svamlade så pappa ringde sjukvårdsrådgivningen. Fick till svar att vi minsann fick vänta till vårdcentralen öppnade! Det gick ju absolut inte, ringde 112 istället & räddningstjänsten från byn var först på plats. De insåg direkt att här var ju ett barn påväg att födas, 3 månader för tidigt! Ambulans från Östersund kom men de skulle troligtvis inte hinna till sjukhuset i tid så en ambulanshelikopter fick hämta mamma istället. Jag & pappa fick ta bilen, var den längsta resan jag någonsin gjort kändes det som! Behöver jag säga att sjuksköterskan på sjukvårsupplysningen fick en fet varning över sitt bemötande?!
 
Väl på sjukhuset var det försent för att lyckas stoppa förlossningen. När jag & pappa kom möttes vi av en sköterska som såg mycket ledsen ut, nej tänkte jag - Trodde att mamma redan fött & att mitt efterlängtade syskon inte hade överlevt! Fick komma till mammas rum där hon låg & grät av smärta, ganska snart förstod jag att hon inte fött än men att det var på gång närsomhelst.
 
Mammas läkare avbröt vad han nu höll på med & kom springandes för att vara med mamma som var så ledsen. De frågade om jag ville gå ut under förlossningen men mamma sa att det var okej så jag fick stanna. Med pappa på ena sidan & läkaren på den andra födde mamma den minsta bebis man kan tänka sig, går inte föreställa sig hur liten hon var! Jag såg den där lila geléklumpen som kom ut & vips så hade ett läkarteam sprungit iväg med henne! Jag & pappa gick ut i korridoren för att se vad som hände, vi hann se bebisen en kort stund bland alla som försökte hjälpa henne innan de stängde dörren & vi trodde att det var kört - att de stängde för att hon inte gick att rädda.
 
Vi gick in till mamma igen men sa inget eftersom vi inte visste & inte ville att hon skulle bli mer ledsen. Efter en stund kom dom in & sa att bebisen inte hade färdigutvecklade lungor men att hon kopplats till respirator & skulle skickas vidare med flyg till Umeå där de har mer erfarenhet av förtidigt födda barn. Jag fick se henne i kuvösen en stund innan de skulle åka, så liten & ömtålig med massa slangar överallt. Hon syntes nästan inte bland alla grejor. Sen for både hon, mamma & pappa till Umeå medan jag stannade kvar hos moster. Ingen visste ju hur det skulle gå, jag visste inte hur jag skulle tackla allt - Å ena sidan var jag lycklig över att äntligen blivit storasyster, å andra sidan var jag rädd att min lillasyster skulle tas ifrån oss!
 
Mamma & pappa ringde & frågade vad jag tyckte om namnet Angelica, änglalik - jag gillade det så från den stunden var det hennes namn. Det dröjde inte många dagar förrän jag ville komma till Umeå så jag tog bussen dit för att få vara med hela familjen. Efter några dagar fick vi hålla henne för första gången, vilken känsla! Hon var så liten & det var lite svårt att hålla henne med alla slangar & grejor som satt fast i henne. Min syster, min älskade lillasyster som jag längtat efter hela mitt liv! 1165gram vägde hon när hon kom ut.
 
Tre månader tog det innan vi fick ta hem henne, då hon egentligen skulle ha kommit om allt hade gått som det skulle. Först då vågade jag tro på riktigt att hon var här för att stanna, min kämpe till lillasyster som fått en sån tuff start i livet men kämpat på & klarat alla hinder! En av de lyckligaste dagarna i mitt liv ♥
 
Och nu är hon snart tonåring, tänk vad tiden har gått fort & vad mycket som hänt under dessa år, både gott & ont. Min syster ♥
 
Vilken lycka att hon vuxit upp & varit frisk, att hon sluppit många av de problem som brukar medfölja när man fötts så mycket förtidigt. Det kan man kalla ett mirakel, utan vekan ♥
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0