Alla andra tänker.. Broblemet är väl ändå att det man själv tänker inte alltid går, eller hur?! Min älskade lillasyster kommer inte kunna gå på sin egen pappas begravning, sedan spelar det ingen roll vad andra tänkte! Jomen, självklart ska en 7-åring gå på begravning själv, man behöver ju inget stöd av någon man är trygg med när man är liten?! För det vet väl alla att man klarar vad som helst på egen hand, till och med att gå på sin pappas begravning SJÄLV när man är 7 år?

För alla som tänker klart är det en självklarhet att ett barn skall ha så mycket stöd som det behöver från någon den är trygg med, i detta fall är det mamma & även mig till viss del som Angelica är trygg mest med. Och efter allt jag & Angelica fått kastat i ansiktet, tror folk då att vi skulle låta Angelica åka upp själv till begravningen? Sitta där med folk hon inte är trygg med och som sagt så mycket fult om både mig & henne? Att överhuvudtaget kasta skit på en 7-åring är för mig helt oförlåtligt, tror folk att Angelica är dum, att hon inte kan tala för sig själv och berätta vad hon tycker & tänker om saker? Nu står vi ensamma hon & jag, men ensam är stark och jag kommer aldrig sluta älska & skydda min syster!

Tror folk att hon inte kommer bli ledsen den dag hon är stor nog och undrar hur allt detta skedde, hur allt blev som det blev? Tror folk att hon kommer ta det hon kanske läser en dag med en klackspark och sen inte tänka på det mer? Tror folk att hon inte kommer känna sorg över att få reda på att vissa sagt att hon inte brydde sig om sin egen pappa när han levde, att hon inte älskade honom & inte gav honom blommor som vissa sagt? Tror folk det är det nog dags att tänka om, för det kommer inte att hända. Hur mycket jag än önskar att det inte vore så så är det faktiskt hon som blivit mest sårad i allt detta, det är bara det att hon ännu är för liten för att förstå det. Men den dagen då hon är stor nog att inse detta själv, då finns jag där för henne.

Angelica har så mycket frågor, tankar & funderingar - hon är så smart, så vuxen & hon förstår mer än vad man tror. Allt detta har tagit hårt på henne och hon har det heller inte lätt att fixa tex skolan. Att förlora en förälder är inte lätt, det är naturligt - MEN inte när man bara är 7 år.

Jag har försökt att ta tag i mitt liv nu äntligen, efter nästan ett helt år ifrån skolan är jag back on track igen & jag kan inte missa min första tenta, det är helt annorlunda när man går på universitet än gymnasiet. I gymnasiet missade jag nästan hela trean, jag gick totalt 2 månader av hela året ungefär. Jag orkade inte med allt som hände och det var ett mirakel att jag lyckades ta studenten. Men jag tog tag i det de sista månaderna & jag fixade det, för jag vet att pappa inte hade velat se mig ge upp. Jag klarade det och nu ska jag fortsätta att bygga upp mitt liv så gott det går!

Christopher orkar inte heller med mer jobbiga saker, han har nått en gräns han med. TIllsammans har vi förlorat 4 som stått oss nära de senaste 2 åren och Christoper klarar inte mer just nu. Han går inte in på kyrkogårdar & han går än mindre på någon begravning, det har han aldrig gjort & kommer aldrig att göra. Han finns där för mig när jag behöver & jag finns där för honom, jag skulle aldrig tvinga honom till något han absolut inte vill.

Det känns inte som vi har någon släkt kvar på pappas sida, det finns en gräns för vad man vräker ur sig och den gränsen är nådd för länge sedan! Men jag hoppas det kommer en dag då folk inser hur de har betett sig och den dagen hoppas jag de förstår hur otroligt sårad vi blivit, när vi behövde dem som mest fanns de inte där för oss. Jag tänker mest på Angelica, ett oskyldigt litet barn som inte gjort någon förnär, henne har de tryckt ner & struntat i totalt som om hon inte var någonting värd.

Angelica är värd allt i mina ögon & hon skall inte behöva utstå mer nu!