Det har varit så mycket liv och död nu senaste åren och jag undrar hur mycket man ska behöva gå igenom egentligen. Jag fattar inte att livet kan vara så orättvist, så svekfullt på något sätt. När man är ung ska man leva, man ska njuta av livet och inte behöva gå runt och vara rädd för att dö!

Fick nyss veta att en gammal vän till Christopher är saknad, han har varit ute och seglat länge och nu har ingen fått tag i honom på flera dagar: http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.1400911
Det jobbigaste måste vara att inte få veta vad som hänt & om det ens hänt honom någonting. Jag fattar inte att det aldrig kan få vara lugnt någongång, det händer fanimej alltid något nytt!

De flesta jag känt som gått bort har varit unga. Terese var bara 13, morfar var gammal men inte jättegammal, pappa var bara 40, Tommy var bara 24 & Anki var heller inte särskilt gammal. Även flera andra som kanske inte varit mig särskilt nära men som andra i min närhet känt har gått bort unga. Så onödigt, så tragiskt att unga människor med hela livet framför sig rycks bort från detta jordeliv!

Jag vill bara hålla hårt i alla jag älskar & aldrig någonsin släppa taget om dem!