Ja, precis så känns det nu. När jag behöver någon som mest så finns ingen där. Har alltid C men nu är han i Ösd över helgen så då är det inte så lätt att prata med honom. Man vill ju helst kunna sitta tätt, tätt intill om man behöver det och det går ju inte över telefon.. Känns som att alla måste hitta på massa dumma ursäkter hela tiden, varför inte bara säga sanningen? Jag blir både arg & ledsen, förstår inte varför folk gör så mot mig. Jag finns där för nära & kära när de behöver stöd, men vad får jag tillbaka? Kan inte prata och få stöd av någon annan än C som det är nu och han orkar inte alltid eftersom han själv har så mycket i sitt liv.. Jaja, jag kan inte göra så mycket åt det som det är nu.

Nu blir det biblioteket för att lämna tillbaka lite böcker och låna någon ny :)