Jag kan bli så fruktansvärt arg ibland när jag tänker på den hjälp jag behövde men aldrig fick. Jag har alltid haft ångest, hela min uppväxt. Men det var när vi bodde i Småland som allt brast, det var när morfar blev sjuk. En dag i skolan fick jag min första panikångest-attack, jag skrek allt vad jag kunde och visste inte vart jag skulle ta vägen. Allt är suddigt, jag minns inte hur det hände - Alla förvånade blickar jag måste ha fått. Det jag minns är att jag helt plötsligt satt på min mentors kontor, han ringde mamma. Jag satt och grät, ville bara hem - Precis som så många gånger innan. Mamma brukade ofta åka in till Hultsfred varje lunch med lillasyster. Jag klarade inte av att gå i skolan annars, fick äta lunch i bilen med mamma och Angelica. Jag vet inte vad min mentor visste men han kunde inte hålla tårarna borta den gången när han satt med mamma i andra änden av luren.

Mamma hämtade mig och vi tog flyget till Östersund där morfar låg sjuk. Det var en jobbig resa, mamma var flygrädd och min syster skrek. Eftersom mamma var så rädd fick jag hålla Angelica, jag fick någon special-sele som man skulle ha småbarn i på flygplanet. Sedan kom en flygvärdinna med två små plastkoppar med blöt bomull i botten - De skulle jag hålla för Angelicas öron så kanske hon skulle sluta gråta. Det fungerade och hon var lugn resten av resan. Någonstans stannade vi och de tvättade av planet med något vitt skum, Angelica trodde det var "nenne" <3 Vi kom fram sent och jag sa att jag kunde åka hem till mormor och lägga Angelica så kunde mamma åka till sjukhuset och träffa morfar - Jag kunde ju gå dit imorgon och hälsa på honom.

Jag vaknade på natten av att det ringde och jag förstod på en gång att något var fel eftersom det inte brukar ringa folk så sent. Mormor svarade och jag hörde att hon blev ledsen, jag förstod utan att hon sa något - Gick fram och kramade om henne. Morfar var död och jag hann aldrig träffa honom, jag tog för givet att han skulle finnas där när jag vaknade.

När vi flyttade till Frösön någon månad efter morfars bortgång började jag att gå på samtal hos BUP men de verkade aldrig intresserade av vad jag hade att säga, en gång somnade en av dem - Gunilla. Jag trodde knappt det var sant men hon satt där i sin stol mittemot mig och sov! Bredvid henne satt en barnläkare, han var den som pratade mest med mig. Han skulle egentligen bara sitta och övervaka, varför vet jag inte riktigt. Men eftersom Gunilla aldrig hade något intresse i mig så blev det honom jag pratade med. Efter några besök lessnade jag, jag trodde inte jag var värd någon hjälp. Det kunde ju inte vara så viktigt när en av dem till och med somnade? Jag vägrade gå dit mer och fick tillsist ett samtal från en kvinna som var polis. Hon sa att jag var tvungen att gå på samtal hos BUP, det hade SOC bestämt. Det vred sig i magen på mig, jag ville inte dit och bli kränkt mer. Fick ett förslag att få en kontaktperson som jag kunde träffa någon gång i veckan, gå och fika med och så. Jag ville inte, jag orkade inte öppna mig för en ny person - Det var alldeles för jobbigt att prata om allt som hänt och hur jag mådde.

I skolan sa dom aldrig något, jag skolkade mycket och jag är så besviken på dem nu i efterhand. Varför ringde dom inte mamma eller pappa? Jag var ju knappt där och de borde ju ha sett att något var fel? Efter nian slutade träffade jag Christopher <3 Jag flyttade till honom i Sundsvall och fick en remiss till Ungdomspsyk här. Det gick fort, barnläkaren jag hade haft kontakt med på BUP i Östersund hjälpte mig med det. Väntetiden var egentligen flera månader men jag fick en tid redan inom någon vecka. Samtidigt hade jag också en kontaktperson på Palmkrantzskolan i Östersund, jag var inskriven på IV och pratade med henne några gånger i veckan över telefon.

Jag tror jag gick 3-4 gånger på ungdomspsyk här i Sundsvall innan de tyckte att jag var "frisk nog" att klara mig själv. Jag förstår inte hur DE kan säga när jag är "frisk nog" för det var jag inte, defenitivt INTE! En av de två psykologerna sa att hon skulle höra av sig vid jul, tror jag det var, och kolla hur jag mådde och om jag ville boka en ny tid då. Hon ringde aldrig, jag blev bortglömd.. Det gjorde att jag mådde ännu sämre, jag trodde att jag helt enkelt inte var värd någon hjälp, att jag inte förtjänade att må bättre.

Tiden gick och jag hade Christopher vid min sida, han fanns alltid där för mig när jag var ledsen. Jag grät nästan varje dag, ibland flera gånger om dagen och jag kunde inte alltid säga varför. Jag var bara ledsen, kände mig helt trasig inombords. Men så småningom började jag känna mig älskad, jag var äntligen värd något! Christopher var den som hjälpte mig se på mig själv med nya ögon och jag började äntligen må bättre! Jag kämpar fortfarande, har en lång väg kvar innan jag kan må bra. Men huvudsaken är att det går åt rätt håll, trots många bakslag så fortsätter jag. Ibland tar jag ett steg framåt och åker två steg bakåt, men jag kämpar!