De närmsta som känner mig väl och även en hel del andra har nog inte undgått att jag verkligen längtat efter barn de senaste åren! Nu är det ju också skillnad på att längta och att verkligen vilja skaffa, men jag har iaf längtat som en tok. Det har till och med hänt att jag gråtit för att jag ser mammor med magar, vagnar och bebisar överallt! Jag vet att det inte skulle passa så bra med barn precis just nu eftersom jag precis avslutat gymnasiet och inte lyckats få något jobb, jag ska ju dessutom troligtvis plugga vidare efter sommaren. Men jag kan ändå inte undgå att tänka på hur otroligt mysigt det skulle vara med en liten, en mini-oss ;)

Jag är övertygad om att våra framtida barn kommer vara mest lik Christopher eftersom han har "större" drag än mig. Jag är liksom bara helt svensson, mörkblond och blåögd :) Jag tror att våra barn kommer bli mörka efter pappa C, bruna ögon och mörkbrunt hår <3

Min största önskan just nu är just att få bilda familj med C, och så har jag känt nu i ett par år. Många har hajjat till och menat på att jag är för ung och blablabla. Men faktum är att vi ju trots allt varit tillsammans i 4 år, och jag tycker inte att åldern har sån stor betydelse om man älskar varandra! Jag var 15 när vi träffades första gången och C var 23, vi blev inte tillsammans direkt utan lät det gå några månader först för att se om det skulle fungera mellan oss :) Några månader senare tyckte vi båda att det såg ut som att det skulle fungera och då blev jag & han istället till vi.

Nu har vi bott ihop i flera år och vi har hunnit vara med om så otroligt mycket tillsammans, både bra & dåliga saker, både skratt och tyvärr även mycket gråt. Det positiva i allt är väl att vi har haft varandra under denna väg vi har vandrat, det är skönt att ha någon att kunna luta sig mot när allt känns svårt. Utan C vet jag inte hur det skulle ha sett ut nu, jag vet faktiskt inte ens om jag hade orkat leva.

Jag har blivit rädd för mig själv och mina egna tankar, gråtit intill C och frågat mig själv hur jag kan tänka & känna så. Jag har velat dö och aldrig mer finnas, men jag måste för mina nära & käras skull. Jag vet det och jag blir arg på mig själv när jag får sådana tankar! Jag vill leva mitt liv och känna att jag är värd någonting, jag vill ha barn och se dem växa upp. Jag vill finnas och göra någonting bra med mitt liv, men ibland blir allt för svårt.

Jag hoppas att jag får jobb sen efter jag pluggat klart och att vi då skulle kunna skaffa barn. Det känns så långt fram i tiden, men jag vill ge mina barn den bästa starten i livet de kan få :)